söndag 30 december 2007

Riktigt rostig kalligrafi


Som jag berättade i ett tidigare inlägg var jag och köpte anteckningsbok (egentligen en gästbok) med naturaomslag. Då kunde jag inte visa bild på nämna bok, men det kan jag nu – se ovan!

Samma dag försökte jag också skriva två dikter i boken, en på första uppslaget och en på andra.

Jag var dock alldeles för otålig för att kunna skriva vackra bokstäver när jag samtidigt skulle hitta på vad jag skulle skriva. Så i kreativitetsflödet blev bokstäverna inte de vackraste, men jag försökte ändå skriva kalligrafi. Dock måste jag samtidigt hålla kvar i huvudet vad jag skulle skriva – så allting blev lite snabbt och stressat gjort – därav resultatet.

En gång, under nämnda diktskrivande, var det till och med så att jag råkade skriva något helt annat än jag tänkt, men eftersom det var skrivet med svart tusch var det inget att göra något åt, utan jag gjorde bara det bästa av situationen och fortsatte dikten, försökte styra upp det hela – på ett något klumpigt vis, måste jag tillstå.

Jag lägger upp bilder av det skrivna här också. Nu när jag har digitalkamera måste jag ju utnyttja tillfällena den bär med sig! Även om jag skäms lite för hur fult det blev!

Dessutom är det inte världens bästa dikter heller; de är mer av känsla än någon talang (hade jag kunnat hade jag redigerat å det grövsta i dem med rödpenna)…





fredag 28 december 2007

Gifts

”To see that your life is a story while you’re in the middle of living it may be a help to living it well.”

/said by Orrec in the book Gifts by Ursula K. Le Guin

torsdag 27 december 2007

Jippi, en digitalkamera!

Jag fick en digitalkamera i julklapp av mina föräldrar. Jättestort tack till dem! Underbart! Nu kan jag ta massvis med kort! Jag tänkte lägga upp dem på något slags bilddagbok på nätet men jag har inte bestämt mig för var riktigt än…
 
Här börjar jag med att lägga upp en bild på min dator- och skrivarhörna.

söndag 23 december 2007

God Jul!

Som det stora Gackt-fan jag är måste jag givetvis säga God Jul med hjälp av Gackt – det vill säga – genom en underbart vacker julsång som han har gjort! Det är en December Love Song, och jag lägger upp den här i två versioner. Båda versionerna är live, men den första videon är kortare och från en teveshow, medan den andra är en lång konsertversion, i vilken Gackt på dramatiskt manér börjar sjunga medan han fortfarande är högt uppe i luften, och på samma vis slutar sången högt uppe i luften… För den som vill veta vad han verkligen sjunger, finns en bra engelsk översättning här.


Gackt: Hey!x3 下弦12月のLoveSong



Gackt: Live Tour 2002 下弦の月-12月のLove Song

Jakten på Moleskine

I går var jag i de lokala bokhandlarna och letade efter moleskine-anteckningsböcker, inspirerad av Sama. Tyvärr hittade jag bara kalendrar av märket Moleskine. Och jag letade verkligen! Jag for som en jojo mellan butikerna och svettades i vinterkläderna när jag verkligen lusläste varenda hylla med anteckningsböcker för att hitta någon Moleskine.

Jag fastnade för anteckningsböcker av ett märke jag för stunden inte kommer ihåg, men de var väldigt vackra och hade magnet i omslaget vilket snitsade till det hela, men jag tyckte att de var för dyra. Annars hittade jag bara böcker från PaperStyle som var något att tala om.

Fast det fanns en annan bok jag fastnade för, business någonting var märket. Det var en läderklädd bok, omslaget tjockt läder, och sidorna inuti var tjockt papper, som såg handgjort ut. Den var underbar! Det enda som avhöll mig från att köpa den var priset. Den kostade över 300 kronor!

När jag nu letade runt på nätet för att hitta några av de anteckningsböcker jag nämner ovan, hittade jag något helt annat, en trevlig onlinebutik – i alla fall av utseendet att döma – vid namn Deskstore som har riktigt snygga anteckningsböcker av ett slag som jämförs med Moleskin, RM Nostalgia, längre ned på sidan jag länkar till, plus på nästkommande sidor.

Gårdagens anteckningsboksletande slutade i att jag köpte en Gästbok Large Madagaskar, med handgjort omslag, vackert papper med en korg med blå blommor på framsidan, men tyvärr inte handgjorda papper i… I den har jag skrivit ett par vinterdikter, påhittade medan jag skrev dem, och med svart kalligrafituschpenna så att det samtidigt varit övning i mina kalligrafikunskaper.

Jag köpte också ett nytt teckningsblock. Alla gamla skiss- och teckningsblock som jag har är mer eller mindre fullritade, många gånger med halvfärdiga teckningar/skisser. Som vanligt har jag inte haft tålamod att göra klart teckningarna. Det tänkte jag försöka rätta till, nu med det nya teckningsblocket. Det är 40 blad, 140 g. matt ritpapper – med andra ord rätt bra kvalitet, så jag har alla förutsättningar för att kunna göra snygga teckningar.

Nu ska jag bara ha en riktigt snygg anteckningsbok också (kanske Moleskine om jag hittar någon – det verkar i alla fall finnas många butiker på nätet som har dem), så kan jag komma igång med skrivandet på Tusenskönan igen. Eller ska jag bara hoppa över allt vad vackra anteckningsböcker heter och börja skriva ändå. Det finns inga ursäkter, som det så fint heter…

torsdag 20 december 2007

Annorlunda etiketter

Mönstersaxar

Nu är julklapparna inslagna. Än en gång önskar jag att jag hade en digitalkamera! Men, men… Någon gång ska jag väl ha det också…

Jag gjorde lite speciella etiketter i år, istället för de färdiga klistermärksvarianterna. Jag tog gamla akvarellmålningar som jag gjort, och inte är nöjd med, och klippte hjärtan av dem med mönstersaxarna jag har.

Med kalligrafipenna skrev jag God jul och respektive namn och önskar Jenny, medan jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig på kalligrafikursen för några år sedan, det vill säga luta pennan i rätt vinkel och så vidare.

Det blev effektfullt med den akvarellmålade bakgrunden till de svarta tuschskrivna bokstäverna. Akvarellpapper är helt klart stadigt nog för att bli riktigt snyggt när man klipper sönder det, och extra snyggt med mönstersaxar som sagt.

Kalligrafipennan minns jag inte var jag köpte, men mönstersaxarna köpte jag i kit om tre från Panduro, precis det kitet som syns ovan. Om ni klickar på bilden ovan kommer ni till Panduro, och sedan är det bara att söka på mönstersax.

måndag 17 december 2007

Rappakalja


Äntligen är jag klar med mina julkort! Det tog tre sittningar, långa sådana, och dessutom tog det än mer tid när jag skulle kolla igenom adresser och räkna efter, och sedan inse att jag måste köpa fler frimärken!

Roligt har det varit i alla fall. Klippa och klistra och klippa än mer… Det gick i vågor fram och tillbaka vad jag använde (klistermärken mestadels). Jag bestämde mig till sist för en egenhändigt skriven juldikt och använder den till alla julkort (med undantag av någon enstaka i början av mitt julkortspysslande).

Hade jag digitalkamera skulle jag utan att tveka fota alla och lägga upp här! Men nu har jag inte det, så ni får nöja er med att läsa om dem istället… Jag önskar mig en digitalkamera i julklapp (hint, hint för den som vill ge en sådan till mig). Det är en dyr julklapp, jag vet, så det kanske slutar med att jag får ge mig själv den i nyårspresent eller något…

Jag har fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter min ”semester”, som tycks bli längre och längre. Nu blir det väl närmare hela december istället för bara första veckan i december. Såhär precis innan jul har jag alltför mycket annat att tänka på. Men den ursäkten är dålig och gammal… Så snart julafton är över ska jag kasta mig över papper och penna, eller kasta mig över datorn.

Där är en annan sak som den som känner sig tillräckligt rik för att slösa lite pengar på mig skulle kunna ge mig. En ny dator! Den jag har är usel. Det räcker med att säga 64 MB ramminne. Det om något ger en ledtråd till hur gammal och framför allt långsam den är! (det tål att sägas igen: långsam, långsam, långsam)… Den är som sagt långsam.

Långsam var det ja.

Den hakar upp sig (precis som jag nyss), och den gör det inte lätt att hålla på med ens en enda sak samtidigt… Alltså, bara en enda… En enda!

Sade jag att jag är trött? (Annars skulle jag inte skriva så här onyanserat babbligt.)

Egentligen är jag bra mycket mer irriterad och arg på datorn än vad jag vill säga här… Kan bara säga så mycket som att jag svurit bra många (och långa) haranger under de senaste dagarna, och att jag börjar bli hjärtligt trött på denna usla skräpmaskin, för att inte säga ordentligt förbannad! Det är tortyr att sitta vid den och försöka göra något vettigt – inte ens ett enkelt worddokument klarar den att arbeta i utan att haka upp sig. Nog om det (blodtrycket spränger alla mätningar bara jag pratar om det)…

I dag var det i alla fall tack och lov soligt väder! (Vädret, åh, om människor inte hade vädret att ständigt klaga på (varför klaga på väder när man har en för*pip*ig dator; jag har haft den i flera år utan att klaga men nu är det snart, snart, snart banne mig nog – för även en Cool like Plastics tålamod tar slut (plasten smälter)!)!)

Underbart härligt (vädret alltså) – med blå himmel och sol! Jag gick på stan och köpte klistermärken till mina ovannämnda julkort. Det var förunderligt svårt att hitta snöflingor. Jag ville ha vackra snöflingeklistermärken, men de var som sagt svårhittade. Till sist hittade jag några – i guld! – och köpte inte tillräckligt många, så vissa julkort fick guldstjärnor istället.

Allt jag ville ha var snöflingor som verkligen visade hur vackra sådana kan vara…

Håhåjaja. Det var klent med klistermärken över huvud taget. De flesta affärer vill att man köper enkronorsjulkort istället, eller satsar på att skicka elektroniskt, haha. Nåja…

lördag 15 december 2007

Maximilian enligt Simpsons


Maximilian enligt Simpsons. Försök 1.

Jag gjorde håret så vitt jag bara kunde, och valde den blekaste hudtypen. Tyvärr kunde man inte välja vitt där… Dödskallar samlade han på en gång i tiden, så tröjtrycket var givet. De röda skorna är där för att synas. Givetvis.

Gör din egen Simpsonfigur (avatar) här.

fredag 14 december 2007

Doften av snöfall

Förra året julkortspysslade jag åtminstone två, tre gånger, några timmar åt gången, med N, men i år har det inte blivit av. Således bestämde jag mig raskt i dag för att med mottot bättre sent än aldrig sätta igång att göra julkort.

Jag började med en massa olika slags klipp- och klistrapyssel på vardagsrumsbordet: klistermärken av olika slag som guldstjärnor och färgglada tomtar, gel-tops (pennor i guld, silver och vitt), glitter (tuber med glittergrejs som man pressar ut) och annat liknande. Bordet var överfullt och pappersbit efter pappersbit föll till golvet medan jag klippte.

Allteftersom jag fortsatte blev jag mer och mer sparsmakad. Enklast är ändå vackrast, åtminstone när det gäller hemgjorda julkort av det här slaget. Efter varje nytt kort försvann ännu en ingrediens, tills jag bestämde mig för att använda mig av ihannas röda labels, och göra diktkort av julkorten. Först tog jag fram en vinterdikt som jag hade skrivit för ett år sedan, och klippte isär och gjorde nya dikter av ord och fragment. Men sedan insåg jag att mitt hobbylim gjorde allting alldeles för kladdigt och fult. Hur hanterar man lim på ett bra sätt förresten? Så jag satte mig att klippa och klistra i Word istället, och skrev små textrutor i de röda labelarna, gjorde helt nya dikter, baserade på den nämnda gamla…

Clas Ohlson hade jag tidigare i dag hittat ett snyggt pepparkaksjulpapper. Mörkbruna pepparkakor på ljusbrun botten. Förutom att använda det till att slå in julklappar med använder jag det i mitt julkortspysslande. Pepparkakorna är som gjorda för att klippas ut!

Nu på slutet av mitt julkortspysslande för dagen består korten bara av fåtalet delar: ett ljusblått marmorerat papper i A6 som grund, på papperet en pepparkaka (i form av ett hjärta, en bock eller en stjärna), ett utklippt rött labelfragment (en halv eller en tredjedels ram alltså), juldikten i svart text på vit botten (jag har några olika diktvarianter), eventuellt med tunn svart ram kring, och en liten vit pappersbubbla som det står God Jul önskar Jenny på.

Minimalistiskt är bäst när man inte är något bra på att klippa rakt eller limma med snabbflytande, kladdigt hobbylim…

Hittills har jag gjort tio julkort, och av dem är jag nöjd med två. Möjligtvis kan jag sträcka mig till tre. Men gällande det tredje är jag inte helt nöjd med dikten. Där är ett ord för mycket och radbrytningen är fel på ett ställe. Jag vet inte om detta skvallrar mest om mina alltför höga krav eller om mina dåliga limmarkunskaper… Men ett par julkort är lite slarvigt gjorda och ser lite hafsverk ut, och det går ju rakt inte för sig! Jag får ta och köpa ett limstift i morgon, och fixa till det sista på mina godkända julkort…

Hela projektet visar i alla fall på en snabb utvecklingsprocess och förfining, och det är ju alltid något! Dessutom har jag haft roligt! Och jag har äntligen fått riktigt med julstämning, vilket inte bara pysslandet utan lyssnande på julmusik har gett mig – svenska julsånger såväl som engelska dito.
Till sist – om någon vet ett bra sätt att hantera snabbflytande hobbylim på när det gäller att limma på små ytor och få dem släta och fina, så får ni gärna hojta till och tipsa!

torsdag 13 december 2007

Glad Lucia!

Det har blivit första tevekvällen för veckan, efter att jag ägnat mig åt lite annat som jag skrivit om här. Först satte jag mig i soffan och tittade på luciatåget på SVT24 (ja, jag kom faktiskt så långt att jag satte mig med tända värmeljus och mörkt i övrigt och verkligen tittade på luciatåget, koncentrerat lyssnande dessutom, i kontrast till vad jag skrev här, som sagt – eller där borta eftersom det är på LiveJournal). Det var riktigt stämningsfullt och vackert. Det enda kritiska jag kom att tänka på var hur stelt vissa log – de stackars tärnorna var tvungna att stå och le hela tiden – och där fanns en kvinna som verkligen såg klassiskt svensk ut, med linlugg och vita tänder, ständigt leende. Hon hade också oturen att hamna precis bakom sångaren i bild, och det kanske hon var medveten om (eller kanske inte), men hon såg i alla fall klassiskt svensk ut, blond och blåögd(?), och med ett leende som ökade och minskade i storlek men ändå var ständigt närvarande.

Efter luciatåget såg jag på SVT2, Slutet på historien, och därefter blev det ännu ett program i skrivandets tecken, nämligen det något för att inte säga väldigt ytliga och alldeles för korta programmet på TV4+, Läckberg & Rudberg.

Luciastämning eller julstämning i allmänhet har det blivit tidigare under dagen också, då jag besökte Tängsta Hantverk, en lada mitt ute i obygden, med anor från 1500-talet, där de bland annat stöper sina egna ljus, ett trivsamt ställe för hantverk som jag rekommenderar. Hemsidan jag länkat till ovan har en sida med fotogalleri – många kort som visar hur butiken ser ut – men den är ännu mysigare när man verkligen är där på riktigt förstås.

Än mer julstämning blev det i och med mitt shoppande på stan, julklappar, en del ärenden och ett och annat spontanköp blev det också, bland annat akrylfärg som jag bara måste ha för att kunna fortsätta på den tavla jag målar på just nu. Målande som jag ska ägna mig åt till helgen, tänkte jag mig, mellan julstök och skrivande…

Förresten får ni läsare gärna tycka till om min påbörjade inläggsuppdelningsfördelning, det vill säga, vad ni tycker om att jag skriver mer renodlat bara om skrivande här och om annat på LiveJournal… Vad vill ni egentligen läsa om på denna min blogg? Eller bryr ni inte? Eller tar ni tacksamt emot allt, vad än jag än skriver om? Eller blir jag kanske långrandning i vissa avseenden (som till exempel när jag skriver om sådant som det här)?

Hursomhelst… Glad Lucia!

onsdag 12 december 2007

Kreativa ådran

Det var redan 2006 som jag skapade ett konto på LiveJournal, men jag gjorde aldrig någonting med det. Nu i dag fick jag ett ryck och gick in och skapade kontot på riktigt. Ett inlägg blev det också, om mitt målande. Jag funderar på att låta det bli en målardagbok. För jag har varit kreativ hittills under den här veckan, precis som planerat. Bara det att jag ägnat all ledig tid åt akrylmålande och skjutit undan och låtsas glömt bort skrivandet… Inte riktigt som tänkt, som sagt, men ändå väldigt kreativt och livsbejakande. Jag har roligt och jag skapar… Det måste i alla fall vara värt något… För även mitt målande är en del av det som jag verkligen vill satsa på och min andra största hobby, jämte skrivandet.

måndag 10 december 2007

Semestern slut

Nu är det slut på min långa ledighet. Ända sedan november tog slut har jag tagit mig ledigt från skrivandet. Men nu är det dags igen! Nu ska jag tillbaka till mina rutiner och skriva på Tusenskönan från kl. 20:00-21:00 på vardagar.

Det var först när jag fick kommentar på det här inlägget som jag började fundera på hur jag ska göra med Edurne – en vintersaga (så det var därför jag ännu inte svarat på den kommentaren). Jag hade undvikit att fundera på saken och bara vilat, men nu är det dags. Hur gör jag nu? Jag vet inte. Fortfarande är det så att jag känner mycket mer för och lättare får inspiration för att skriva på Tusenskönan. Så det kommer att bli motstånd med Edurne – en vintersaga, åtminstone i början. Motstånd är ju till för att övervinnas. Men jag tror bestämt att jag låter den vila lite innan jag sätter tänderna i den.

Fast, å andra sidan… Om jag låter den ligga för länge tappar jag bort den totalt… Kanske…

Den får vila till januari. Nytt år, nya möjligheter! Och jag har ändå så fullt upp med annat resten av december. Julen är ju nästan här!

fredag 7 december 2007

I bambuskogens djup

Eien no Yume, en fansajt dedikerad till Gackt, finns en avdelning som tar upp Gackts vänner och bekanta. Bland dessa finns en Wang Lee Hom (taiwanesisk, född i USA) som var med och spelade in filmen Moon Child med Gackt, och som tydligen är nära vän med densamme. Det var följande stycke som fick mig att fastna för Wang Lee Hom och raskt söka reda på mer om denne artist:

“Perhaps the reason why Lee Hom and Gackt became such close friends is because they share the same ideas and thoughts on music. Both artists’ style is not easy to peg and they seem to revel on doing things out of the ordinary. For Lee Hom's last album, he used traditional musical instruments from various minority races in China and mixed it into his music to create a well-balanced sound. The style is rather similar to Gackt's usage of Japanese traditional instruments for his album DIABOLOS. They share the same desire to infuse the old with the current and work hard to renew the pride of their fellow countrymen. Both also take an active role in creating their music, usually taking in charge of every single aspect of their music production. Pride in their own respective countries and musical talents are but some of the similarities they share.”

Tyvärr var Wang Lee Hom (Ong/Wang Leehom/Lee-Hom) ganska svårsökt på nätet (speciellt vad gäller musik tillgänglig i svenska butiker), men enträgen vinner, som det ju heter. Jag har hittat en del, både information och musik. Han har fört in mig i hip-hop-svängen, där jag verkligen inte var förut!

Jag har fått tag i hans senaste album Change me, men han har varit aktiv sedan minst 1995, så det är en hel del av hans musik som jag inte fått höra än! Som tur är finns ju youtube. Där hittade jag en del från tidigare album, där han blandar hiphop med traditionell kinesisk musik, en härlig kombination!

I och med detta har jag börjat lyssna på en del andra c-artister. Så ni som har någon att rekommendera, bara säg till! Jag tar gärna emot tips!

Jag tror att jag har viss förkärlek för sådant som är svårtillgängligt… Det som är lite av utmaning, det som är annorlunda och konstigt…

Fast i och för sig, så många kineser som lyssnar på musiken är jag väl knappast unik. Även om det känns liiite unikt att sitta i Sverige och lyssna på kinesisk hip-hop och R&B.

Hursomhelst inbillar jag mig att jag dras till det som inte är mainstream (speciellt i Sverige vill säga), och detsamma gäller nog det jag själv skriver. Det ena speglar det andra, så att säga. Det är mixen som gör det annorlunda även om idéerna en och en inte är speciella över huvud taget. Något som jag nog ska ta och utveckla i något senare inlägg...

Wang Lee Hom verkar liksom Gackt ha väldig bredd på sina alster, i fallet Lee Hom allt från fartfylld hip-hop till vackra, långsamma ballader.

Sedan är det förstås bara ett plus om artisten ser bra ut också, för det är ju alltid trevligt att titta på snygga killar. ^^

Här är ett par videor som visar vad Wang Lee Hom är för en. Den första låten/videon lyssnade jag till första gången på youtube och fastnade direkt för. Den andra videon/låten ”Cockney Girl” är en av låtarna på skivan Change Me, en skiva som annars består av lugnare och mer balladlika låtar, av samma slag som den tredje och sista videon, det vill säga ”Luo Ye Gui”.


王力宏 Wang LeeHom - 竹林深處 [In the Depths of the Bamboo Grove]


Cockney Girl MV- Wang Leehom


Wang Leehom - 落葉歸根 (Luo Ye Gui Gen) MV

NaNoWriMo-månaden i ett enda inlägg

Jag började NaNoWriMo utan att ha en aning om hur lång tid det skulle ta att skriva 1667 ord. Jag hade aldrig räknat ord på det sättet, utan mer fokuserat på sidor, om jag alls räknat något. Jag började med att skriva för hand, och till min förvåning fick jag fram över 2000 ord på en timme, med ett snitt på runda tal 500 ord i kvarten. Med andra ord var det mycket lättare att skriva 1667 ord än jag trodde. Till en början i alla fall.

Sedan fick jag ju för mig att jag skulle skriva lika mycket på mitt andra projekt, och med 3 334 ord i snitt per dag körde jag väl slut på mig själv, någonstans i slutet på tredje veckan. Under fjärde veckan blev det inte mycket alls skrivet, men då hade jag kommit upp i över 70 000 ord sammanlagt under de tre första veckorna.

Jag började som sagt med att skriva för hand, och det kändes riktigt mysigt att sätta sig med tända ljus och mysbelysning och skriva på helt vita, tomma, blanka papper. Men det gjorde ju att jag blev tvungen att skriva samma text två gånger, så under den första veckan skrev jag dubbelt så mycket som det egentliga resultatet låg på. Därför var det ett delmål att komma förbi den inre kritikern så pass att jag kunde skriva utan problem direkt på datorn. Jag vet inte riktigt när det var det skedde, men långt innan november var slut klarade jag av det. Det var lite tråkigt att lämna de tända ljusen och soffmyset bakom mig, men det kändes ändå väldigt bra att bli av med den inre kritikern, i alla fall stundtals.

Fortsättningsvis skrev jag direkt på datorn, och hade inga som helst problem med det, till min egen förvåning. Så det har jag i alla fall lärt mig, liksom jag lärt mig att som sagt skjuta kritiska tankar åt sidan. Och jag har fått öva på det som är så viktigt: att skriva utan att ha inspiration eller något som helst lust över huvud taget. Lust och inspiration kommer lite längre in, när man redan sitter där och skriver. Inspiration är en bonus, men dock en bonus, och ingenting att räkna med när man ska göra saker disciplinerat och på rutin.

Hursomhelst har det varit en lärorik och spännande månad! Och jag har lyckats göra något som jag skulle ha haft ännu svårare med förr i tiden, men som nu faktiskt gick, trots stort motstånd, och det var att ge upp. Att lyssna inåt på hur jag själv mådde och säga stopp, innan jag nått målet och innan månaden var över. Det är väldigt viktigt att kunna göra sådant. Så jag skrev ingenting på Tusenskönan och bara drygt trettio ord på Edurne – en vintersaga under de tre sista dagarna på november.

Som ni ser i listan nedan blev det många nollor på slutet, men de tycker jag att jag ändå var värd, med tanke på hur jag kämpat tidigare under månaden. Och det var som sagt en mycket rolig erfarenhet, som om inte annat gav mig bättre självförtroende!

I listan nedan räknade jag inte in redigeringsplus, det vill säga allting som via redigering gav extra ord räknade jag inte. Så där blir det en del extra på Edurne – en vintersaga som man inte ser om man bara räknar samman summorna nedan. På samma vis är det med Tusenskönan.

Sammanlagt kom jag upp i (ungefär) 77 389 ord.

1/11: Edurne: 2257 ord, Tusenskönan: 975 ord.

2/11: Edurne: 146 ord, Tusenskönan: 0 ord.

3/11: Edurne: 3 450 ord, Tusenskönan: 0 ord.

4/11: Edurne: 2 987 ord, Tusenskönan: 0 ord.

5/11: Edurne: 1 780 ord, Tusenskönan: 105 ord.

6/11: Edurne: 3 016 ord, Tusenskönan: 2 181 ord.

7/11: Edurne: 127 ord, Tusenskönan: 2 449 ord.

8/11: Edurne: 1 706 ord, Tusenskönan: 1 835 ord.

9/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 819 ord.

10/11: Edurne: 3 321 ord, Tusenskönan: 2 675 ord.

11/11: Edurne: 474 ord, Tusenskönan: 3 302 ord.

12/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 233 ord.

13/11: Edurne: 1 817 ord, Tusenskönan: 1 700 ord.

14/11: Edurne: 1 709 ord, Tusenskönan: 1 7 69 ord.

15/11: Edurne: 124 ord, Tusenskönan: 6 043 ord.

16/11: Edurne: 194 ord, Tusenskönan: 1 099 ord.

17/11: Edurne: 1 3 64 ord, Tusenskönan: 1 022 ord.

18/11: Edurne: 1 748 ord, Tusenskönan: 1 717 ord.

19/11: Edurne: 674 ord, Tusenskönan: 2 288 ord.

20/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 1 164 ord.

21/11: Edurne: 4 113 ord, Tusenskönan: 2 355 ord.

22/11: Edurne: 276 ord, Tusenskönan: 26 ord.

23/11: Edurne: 40 ord, Tusenskönan: 1 435 ord.

24/11: Edurne: 3 462 ord, Tusenskönan: 1 699 ord.

25/11: Edurne: 44 ord, Tusenskönan: 2 369 ord.

26/11: Edurne: 244 ord, Tusenskönan: 421 ord.

27/11: Edurne: 346 ord, Tusenskönan: 1 855 ord.

28/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 0 ord.

29/11 Edurne: 126 ord, Tusenskönan: 0 ord.

30/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 0 ord.

tisdag 4 december 2007

Äntligen!



Äntligen har svenska butiker fattat galoppen! Nu är det inte bara New Nippon Shop som har Gackts DIABOLOS till försäljning utan även GINZA och CDON. Och de säljer albumet billigare, de rackarna! Det kostar bara 159:- på sistnämnda två butiker, medan New Nippon Shop tar 179:- för skivan. Passa på att köpa! Och förresten, Ginza har VERKLIGEN fattat galoppen på riktigt. De beskriver skivan som ”Detta är J-rock när det är som störst.”! Det är bara att nicka och hålla med!

MOON: en fråga om existentialism

Gackt, som är en japansk artist/låtskrivare, skådespelare/författare och modell/designer, sammanför en hel del av sina skivalbum, sina framträdanden (konserter, turnéer) och andra uppträdanden som han haft, till exempel filmen Moon Child som han gjort, i något som han kallar MOON.

Som jag förstår det kan man kalla det för en episk saga som utspelas under fyra tidsperioder, och vilken han som sagt berättar genom olika media på olika vis genom i stort sett hela sin solokarriär som artist. Det är med andra ord ett omfattande och pågående projekt som fortfarande inte är avslutat.

MOON är uppdelad i fyra kapitel, första kapitlet utspelas år 700 till 1300, andra kapitlet år 1300 till 1600, tredje kapitlet år 1600 till nu, dvs. runt år 2000, och kapitel fyra från nu, 2000, till den närliggande framtiden, dvs. år 2045. Men filmerna, romanerna (han har skrivit minst en roman och också en självbiografi som jag vet om) berättar inte sagan kronologiskt utan i pusselbitar som man som läsare (och lyssnare) får sammanfoga själv till en helhet. Och den mesta tolkningen lämnar Gackt också till lyssnaren (och läsaren).

Moon, eller månen som ju ”moon” betyder, symboliserar mänsklighetens existens i denna Gackts symbolvärld. På ytan är historien som jag förstått den hittills ett slags fantasisk historia (och det är därför jag kallar det för en saga) men den bakomliggande och underliggande historien är något annat; det är historien om människorna, förr och nu, om mänskligheten och existens i stort. Så man skulle kunna sammanfatta MOON-sagan i ordet ”existens”, eftersom det är vad det egentligen handlar om.

Eftersom Gackt är japan, eller som han gärna uttrycker det asiat (eftersom och för att han vill förena den asiatiska världen genom sin musik), handlar Moon om den japanska och asiatiska världen, historiskt sett, och symboliskt sett med övernaturliga varelser och annat som hör samman med asiatisk folktro och religion, men frågeställningarna som han väcker är universella. Liksom hans musik och allt vad han framför är till alla att ta till sig och fundera kring… Alla som vill och kan ta till sig, kanske, för den musik som Gackt gör är verkligen inte mainstream, utan högst unik och personlig och speciell för just Gackt.

Det var inte förrän i dag som jag genom en mycket bra fansida insåg hur omfattande Gackts MOON-projekt (MOON-introlänk) faktiskt var, och genom att läsa här, här och här, insåg jag också ännu mer om hur Gackt tänkt kring MOON.

Jag blev högst fascinerad och intresserad och tycker att det är jättespännande!

Naturligtvis mycket för att jag älskar hans musik och tycker mycket bra om honom, både som artist och som person – det av honom jag fått förmånen att ta del av (genom teveshower, intervjuer etcetera). Men mest är det för att jag som författare och konstnär (eller amatörkonstnär) anser honom vara en sådan unik, kreativ och exemplarisk förebild!

Med honom som förebild börjar jag fundera kring vad det är som binder samman det jag själv skriver, och vad jag egentligen vill berätta och visa för resten av världen.

Stora tankar och högt siktat, kanske, men det är som det ska vara, väl? Man siktar mot stjärnorna och når molnen, eller i det här fallet månen.

lördag 1 december 2007

Minnesförlust

SVT2 har temakväll igen. Förra gången jag noterade detta var det animetema, som hittat för mig med det intresset… Den här gången är det ännu mer som hittat, både för Maximilian och för mig. Temat är minnesförlust. Kanske kan jag få uppslag till hur jag ska närma mig detta, det som just nu utgör det största problemet för mig i mitt skrivande av Tusenskönan. Vad mer blir det som en brytning och en ”idéupphämtning” efter NaNoWriMo (även om jag redan har tagit de senaste dagarna ledigt från skrivandet). Med nya krafter och förhoppningsvis nya idéer kan jag ta itu med det fortsatta skrivandet i morgon efter kvällens tv-kväll med minnesförlusttema.

måndag 26 november 2007

Lågenergi... låg energi... lågenergilampa?

Statistikrapport

25/11: Edurne: 44 ord, Tusenskönan: 2 369 ord.

26/11: Edurne: 244 ord, Tusenskönan: 421 ord.

Kommentar:

Jag börjar bli slapphänt (är det ens rätt ordval i sammanhanget?), liksom jag tycker att jag skrivit tillräckligt redan. Men det är ju dumt att ge upp så nära målet! Jag tror att jag kommit till en punkt där jag behöver lite paus och input från annat håll för att kunna ”leverera” igen; därav återvändandet till mitt nygamla intresse japanska dramaserier som jag skrev om i mitt senaste inlägg.

Vad mer är jag konstant trött, och det gör förstås att jag också har mycket mindre energi. Jag behöver ta igen mig, helt enkelt! Men det är bara fyra dagar kvar. Kämpa! Fast jag tror ärligt talat inte att jag hinner ikapp, och som det är nu är det väl inte meningen heller… (särskilt med tanke på mina senaste inlägg)

Taihen desu!




Det är förskräckligt!

Jag har fastnat, återigen, i j-dorama-träsket!

Det är förstås elakt att kalla det så. Det är egentligen väldigt roligt. Det är rolig, dramatisk, överdriven, teatralisk teveunderhållning när den är som bäst! Den japanska tv-serien jag börjat titta på är Hana-Kimi som den kallas i vardagslag (Hanazakari no Kimitachi e – se bilden ovan). Som om inte det räckte finns det en taiwanesisk version av samma serie, Hua Yang Shao Nian Shao Nu – se bilden nedan. (Hittills tycker jag bäst om den japanska versionen.) Serien ifråga är baserad på en manga (japansk tecknad serie, i detta fall för flickpubliken), som jag inte läst men hört talas om, och jag har läst liknande serier tidigare, så handlingen i just den här är inte på något sätt unik, men det är ändå, som sagt, rolig underhållning. Men varje avsnitt är på fyrtiofem minuter upp till en timme, om inte mer, och det stjäl tid från min skrivtid!

Dessutom går det inget bra att skriva!

Om det är j-doramatittandet eller tröttheten för att jag skrivit över 74 000 ord hittills i november, det vet jag inte. Det blir väl som en sådan där (klichéartad) ond cirkel. Jag slutar skriva och tittar istället på nämnda tv-serier. Jag känner mig trött och oinspirerad, och smiter undan istället för att kämpa, och så är cirkeln sluten.

Ironiskt nog är det ett av huvudtemana i nämnda serie(r), detta att verkligen kämpa, kämpa, kämpa, tro på sin dröm och sig själv och det man vill, för att nå sina mål, vara sann mot sig själv och sina inre (såväl som yttre) talanger.

Fast det är i och för sig inte heller något unikt för just denna serie/dessa serier. Det budskapet har de flesta japanska (jag vet inte hur det är med taiwanesiska) teveserier och mangaböcker, i alla fall alla de som är riktade till ungdomar. Och varför de har detta budskap är lätt att förstå, så det fördjupar jag inte vidare här.

Hursomhelst gör jag i alla fall som dessa ungdomar – jag kämpar på! Skam den som ger sig och allt det där.

Men sade jag inte i ett tidigare blogginlägg att jag skulle ge upp? Det är också en sak att kunna: att veta när man nått sin gräns och det är dags att ge upp. Och 74 000 ord är ändå 74 000 ord. Så jag säger 74 000 ord ”and counting” och återvänder till… öh, tv-serien? Öh? Boken? Öh? Tusenskönan? Edurne – en vintersaga? Öh? Öh? Öh?


Läslayout, kreativitet och Emma

Det var inte länge sedan som jag installerade och började använda XP, och med det installerade jag också en nyare version av MS Word än den jag haft tidigare. Det blev MS Word 2003, en version som jag tycker bra om, ändå. I går upptäckte jag ”läslayout”-läget. Det fanns inte i min gamla Word-version. 

Detta läslayout-läge är synnerligen praktiskt när man ska skriva – och framför allt när man ska läsa igenom och redigera.
Jag försökte hitta information om det men fann det inte, så jag frågar er läsare istället: vet någon om det funkar att skriva ut och i utskriften få läslayout-läget? Eller om man på något annat vis kan få samma effekt? Det vill säga mer A5 än A4, och ett helt uppslag på en och samma A4-sida, det vill säga liggande istället för stående. Det vore snyggt och roligt att få sådan utskrift, även om det är opraktiskt ur ”mängd bläck och papper”-synpunkt.

Jag surfar vidare i bildvärlden. Här intill en bild ur en av mina favoritmangaserier Emma av Kaoru Mori. Den utspelas i viktorianska England, och Mori har tagit mycket av sin inspiration från Jane Austen, något som man kommer att kunna läsa om i nästa nummer av Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla.

Förresten har jag fått utlopp för något av min kreativitet. Sedan i går har jag avslutat en rödfärgsprakande tavla med havsbakgrund föreställande en man med ett barn på sina axlar, och påbörjat en annan tavla, samt gjort en skissig teckning av en liten flicka med platåskor, inte olik bilderna av Ai Yazawa i föregående blogginlägg.

söndag 25 november 2007

Den aristokratiska touchen

Sama inspirerade mig att börja ”art”-surfa, det vill säga surfa efter bilder. Jag kom att tänka på att en av de japanska mangaartister jag tycker allra bäst om hittills är Ai Yazawa och hennes Paradise Kiss. När jag surfade på google efter Ai Yazawa-bilder hittade jag en som är som hittad till Tusenskönan. Är det inte Maximilian upp i dagen? Den svartvita bilden ovan såväl som den blåa bilden nedan föreställer egentligen en karaktär som heter George, men med några justeringar skulle det kunna bli Maximilian. Det första är förstås längden på håret. Maximilian har långt, vitt hår, något som inte George har. Och så är han förstås blekare och har indigoblå ögon. Samt att deras personlighet är helt olika, tror jag bestämt. Men annars så… I alla fall utseendemässigt. De tycks om inte annat båda två vara aristokratiska! Bilden ovan kan sägas föreställa Maximilian och fröken B, och bilden nedan bara Maximilian.

Och gissa om jag blir sugen på att teckna! Jag skulle vilja rita scener ur Tusenskönan och varför inte bilder ur Edurne – en vintersaga också? Jag skulle kunna illustrera böckerna (jag vill ju ändå illustrera mina egna barnböcker)…

Den här bilden nedan skulle kunna föreställa Edurne och Elisud, eller Caprice och Elisud snarare, eftersom Caprice är den blonda. (Bilderna nedan är tagna från Ai Yazawas Gokinjo monogatari.)

Sedan finns där andra bilder som inspirerar. Här nedan är några av dem. Måste bara dela med mig! Åh, vad jag blir sugen på att rita och måla! Jag skulle kunna måla karaktärerna som jag verkligen vill ha dem, en blandning av dessa bilder och fotografierna på Gackt, Hyun, Miyavi och resten!





Den berömda omvända psykologin

Jag visste det, och det var nog därför jag gjorde det också. Att om jag bestämde mig för att inte längre tävla så skulle kravens murar falla och med dem spänningen och det faktum att jag måste göra någonting. Och så fort detta måste är borta går det naturligtvis mycket lättare att skriva. Därför har jag skrivit på både Edurne – en vintersaga och Tusenskönan i dag, i kväll, för jag har bara skrivit lite under kvällen, och ändå, eller just därför, har det gått så bra och jag har skrivit rätt mycket ändå, med tanke på den korta tid jag tillbringat vid datorn. (Så egentligen har jag inte gett upp; jag tävlar fortfarande; jag bara låtsas att jag gett upp.)

Dessutom har jag tillbringat en del av dagen på biblioteket, där jag hittat en del inspirerande böcker, som jag inte bläddrat i än, men ser fram emot att läsa. Böckerna är följande:

Alvar Granström: Kvinnor och krinoliner

Britta Hammar & Pernialla Rasmussen: Kvinnligt mode under två sekel

Norah Waugh: Corsets and Crinolines

Helena Lindroth: Skor

Malin Birch-Jensen: Manlig fåfänga - en skön historia

Som sagt passande inspiration till mina böcker, både till Edurne – en vintersaga och till Tusenskönan. Och som det är nu får det, som sagt, gå hur det vill med NaNoWriMo-målet 50 000 ord den 30 november. Jag gör så gott jag kan under omständigheterna, och når jag dit når jag dit, men det är ingen katastrof om jag inte klarar det. Jag når i alla fall och hur som helst nästan, nästan, nästan ända fram.

Och nu är det dags för…

Statistikrapport

22/11: Edurne: 276 ord, Tusenskönan: 26 ord.

23/11: Edurne: 40 ord, Tusenskönan: 1 435 ord.

24/11: Edurne: 3 462 ord, Tusenskönan: 1 699 ord.

lördag 24 november 2007

Ger upp, upp, upp och iväg!

Jag har ägnat mig åt diverse uträkningar.

Som ni förstår gäller dessa NaNoWriMo. Efter dessa mina uträkningar inser jag att jag inte kommer att bli klar med NaNoWriMo-projektet i tid. I natt när jag hade svårt att sova funderade jag rentav på att ge upp. Ge upp. Vad det stressar! Bara att skriva det! Att tänka det! Jag med mina höga krav och min prestationsångest. Mitt ”har jag lovat något måste jag hålla det”, även om det bara är en överenskommelse med mig själv. Jag har ju bestämt mig för att ro detta i land.

Men! Men efter diverse adderande och subtraherande inser jag att det blir för tufft. Jag måste i snitt skriva 2 626 ord per dag de dagar som är kvar, inklusive i dag, lördag, och i dag har jag inte skrivit ett enda ord än.

Det ironiska i kråksången är att jag egentligen är långt över 50 000 ord redan.

Men det är bara om man slår ihop båda mina projekt.

Just nu ligger jag back på båda, några tusen ord på varje projekt.

Jag har skrivit 35 199 ord på Tusenskönan under november. Och då räknar jag inte med mitt redigerande, där många ord tillkommit (och jag förstås tagit bort en del också). Jag reserverar mig mot eventuella felräkningar; det kan diffa på några ord hit och dit.

På mitt riktiga NaNoWriMo-projekt har jag skrivit 31 631.

En snabb sammanräkning ger mig 66 830 ord skrivna i november.

Men orden på Tusenskönan räknas ju inte…

Och eftersom jag inte kan släppa att skriva på Tusenskönan, inte ens för en enda vecka, kommer jag inte att hinna skriva tillräckligt mycket på Edurne – en vintersaga.

Fast jag vet ju med dessa mina 66 830+ ord att jag mycket väl skulle kunna klara NaNoWriMo. Det får bli nästa år, och då ska jag förhoppningsvis inte skriva på mer än ett projekt.

Huvudsyftet eller huvudsyftena med NaNoWriMo har jag i alla fall uppfyllt. Jag har kommit att kasta kritikern i papperskorgen och ta fram honom (eller henne) när det verkligen behövs. Jag har kommit från att bara kunna skriva fritt på papper med penna, till att kunna skriva lika fritt och kreativt direkt på datorn. Jag börjar lära mig detta att låta redigeringen vänta och bara köra på framåt, och skriva första utkastet först – innan all finredigering och finputsning. Jag har äntligen i praktiken insett vad ”skelettet först” innebär.

Så jag är redan en vinnare av NaNoWriMo, fast jag inte kommer att bli det på riktigt.

För jag är alldeles för trött redan nu, och vill absolut inte köra slut på mig på riktigt. Det är inte värt det. Så jag ska försöka att låta bli att stressat räkna ord och back hit och back dit, och istället fokusera på att njuta av skapandet och kreativiteten.

Skapande, kreativitet, goda skratt och ett och annat tårstänk på det rätta stället.

fredag 23 november 2007

Sccch, det är en hemlighet...!

Maximilian har just nu en jättestor hemlighet som han bär omkring på, som endast en enda person fått veta något om och det är hans bäste vän Ace.

Men det slog mig i dag, nyss faktiskt, när jag försökte skriva på en scen med två personer närvarande, Maximilian och hans fostermor Isobel, att det inte alls är likt hans person, med hans karaktär, personlighet, egenskaper, att ha en sådan gigantisk hemlighet för de närmaste runtomkring honom. Speciellt inte eftersom denna hans hemlighet påverkar hela hans vardag, och minst sagt ställer till det för honom.

Jag kom på mig själv med att tänka: ”Men vad håller jag PÅ med? Vad GÖR jag med honom? Det här är inte han!”

Som han är skulle han orera om denna sin belägenhet tills de omkring honom, hans familj (bestående av fostermodern och de tre bästa vännerna) skulle förgå av leda. Eller bli lika upprörda som han. Hursomhelst skulle de tycka synd om honom – och just ”tycka synd om”-biten skulle han inte vara fullt så förtjust i, MEN det skulle innebära att de ger honom massor av uppmärksamhet och det är ju vad han mest av allt vill ha.

Så, kommer jag fram till, han skulle inte stilla och tyst lida. Han skulle klaga, slita sitt hår, ställa till scener, dramatisera och överdramatisera det hela, verkligen leva ut det. Göra ordentligt dramatik av det, och det med rätta faktiskt!

Så varför blev det så här?

Först och främst ville jag skapa konflikter, men konflikter finns där ändå. Sedan trodde jag att den här hemligheten skulle göra honom för generad, och att han därför inte ville berätta om den för någon. Jag trodde vidare att han helst skulle bära denna komplexa situation, som hemligheten innebär, för sig själv, hantera den i tysthet och lida i ensamhet. Visst, han lider i ensamhet, han pratar ogärna om sina känslor. Han är på något plan bra på att tala om känslor, men håller dem helst ändå för sig själv, och visar sällan vad han verkligen innerst inne känner (helst inte om det är ”negativa” känslor). Men han skulle som sagt göra dramatik av sin vardag.

Dessutom är det en sådan slags hemlighet som han MÅSTE ha hjälp av någon med för att kunna hantera.

Det är en sak att han inte skulle berätta något för sina arbetskollegor, en helt annan sak är det med familjen. Han har ändå släppt sin fostermor nära inpå livet, liksom de tre vänner han för närvarande bor hos.

Med andra ord ska jag vara sann mot hans natur och låta honom berätta om hemligheten för sin fostermor och för sina tre bästa vänner, dessa hans bröder. Genom att göra det hoppas jag – tror jag! – att jag kommer att få fart på historien igen.

För det är så det är: gör man ”fel” någonstans, fel mot karaktären i boken vilken man beskriver så hackar det, man fastnar och kommer inte vidare. Allting blir med ens knöligt och gropigt och svårskrivet. Det är så det är just nu. Och nu har jag äntligen insett varför!

Det känns riktigt skönt att äntligen få låta Maximilian berätta om sin hemlighet, anförtro sig till sina tre bästa vänner och till sin fostermor. Dessutom blir det ännu mer intressant i frågan om hur vännerna och fostermodern hanterar hemligheten. Vilka av dem kommer att föra den vidare? Vem av dem kommer att prata bredvid mun? Vem av dem är mest värd att kallas sann vän?

LEO DRAGON: FIRE + POSITIVE WOOD

Jag fick gårdagens funderingar bekräftade. Jag hittade en sida där det mycket riktigt stod att ett lejon som också är en drake är så mycket mer drake än bara en drake. East meets West, återigen:

A magnificent, breathtaking personality who will loom over us, larger than life, and who is truly convinced of his right to rule. The Leo Dragon is a commanding performer who will keep his guns loaded all the time. The Lion provides the already bombastic Dragon with more dynamite than he can use, so this personality can be very willful and difficult to manage when others do not yield him right of way. However, he never carries grudges and when he makes explosive statements, well it's just his way of clearing the air. In such a double regal sign, this person is blessed with good fortune, as he will always try to keep his promises and is noble and chivalrous to the less fortunate.

Citerat från http://memweb.newsguy.com/~twilight/ch/east-west/combinations.htm

torsdag 22 november 2007

The Leonine Earth Dragon

Som om det inte räckte med astrologin och numerologin, halkade jag nu in på den kinesiska astrologin, det vill säga zodiaken…

Kort sagt kan man säga att den kinesiska astrologin går ut på att det är tolvåriga cykler, som liksom alla cykler gör, går om och om igen.

Varje del av en cykel representeras av ett zodiaktecken, ett djur, och varje tecken eller djur har ett år på sig innan nästa tar vid.

Eftersom den kinesiska zodiaken utgår från kinesiska sättet att räkna år börjar varje nytt år, varje ny period, i slutet på januari eller början, eller till och med under hela februari, så det följer som sagt det kinesiska året snarare än det västerländska. Något att tänka på när man ska räkna ut vilket zodiaktecken man tillhör, speciellt om man är född i januari eller i februari är det klokt att kolla upp ordentligt hur det var just det året man föddes.

Man må vara skeptisk mot det här, och än mer skeptisk mot att det vart tolfte år föddes människor som var likadana i princip som de som föddes för tolv år sedan, och också var getter eller hundar… Men som allt sådant här, all slags ovetenskaplig mysticism så är det roligt att undersöka och läsa om och ta till sig av (i alla fall det man tycker stämmer). Och som jag förstått det är det olika slags getter och olika slags hundar under olika år…

Till min glädje, och humoristiskt nog, stämmer även detta bra in på Maximilian… Han är nämligen en drake, mer specifikt en jorddrake. Om ni läser vidare i detta inlägg finns länkar längre ned som leder till information om just draken. Och det stämmer SÅ bra in på Maximilian, det lilla jag läst i länksidorna hittills.

Om man slår ihop hans västerländska tecken, som ju är ett av tolv under ett helt år, och det österländska ett av tolv under tolv år, borde inte det göra honom till ännu mer lejon/drake? Att hans västerländska tecken förstärks i och med att han är född i just drakens år? Bara en tanke…

THE EARTH DRAGON 1928 AND 1988

Earth Dragons make great managers because they are practical, levelheaded and demonstrate a knack for organizing. They still have the need to dictate and be admired, but they are affable, congenial and supportive. Compared to other Dragons, Earth Dragons are less likely to breathe fire at the least irritation. They will work diligently to complete their life goals. The Earth element adds a greater portion of self-control to the Dragon's personality and usually the Earth Dragon is deserving of the respect he or she desires. These Dragons take their life and romantic responsibilities quite seriously.

Svenska Wikipedia har en kort översikt över djuren i den astrologiska zodiaken. Den engelskspråkiga har som vanligt bra mycket bättre information.

Jag sökte via google efter information om just drakar, så därför leder följande länkar till just det kinesiska zodiaktecknet draken, men man kan lätt klicka sig vidare från dessa informationssidor till andra tecken och på så vis hitta sitt eget tecken. Det är engelskspråkiga sidor:

LoveGevity/USBridalguide har bred information, information om hur drakarna (i det här fallet) är i olika områden här i livet, som jobb och fritid, och hur de går ihop med andra tecken. Där finns också gulliga bilder! Dessutom har de en ”east meet west”-sektion längst ned på sidan där det om Maximilian står följande:

LEONINE DRAGON
The Lion is King of the Western zodiac and the Dragon is the sign of the Emperor. Leo Dragons have an innate sense of royalty; thus they are born leaders. They are flashy and like to show-off, but their kindness and zest for life make them fascinating.

Här är ytterligare en sida som jag inte kollat in än riktigt, men som verkar innefatta det mesta.

Ytterligare en sida finns här. Och ännu en. Plus en tredje, eller öh, var det där den fjärde länken, eller, nej, femte... äsch, glöm det...

De här sidorna är egentligen bara de första träffarna i google när jag sökte på ”zodiac dragon”. Så jag har inte jämfört och forskat i det hela än, eller tagit reda på vilka som egentligen är mest seriösa och bäst. Jag kan heller inte riktigt avgöra det eftersom jag inte är så insatt i kinesisk astrologi, till skillnad från västerländsk astrologi och numerologi där jag studerat böcker och läst i flera år…

Så ni får ta sidorna för vad de är. Mer ploj och skoj än något annat, antagligen, haha. Men så roligt tidsfördriv! Och inspirerande till karaktärsnoveller och karaktärskomplexitet i skönlitterärt skrivande!

onsdag 21 november 2007

Zzznark... *öh uh va? nej! harkel* ...Statistikrapport

19/11: Edurne: 674 ord, Tusenskönan: 2 288 ord.

20/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 1 164 ord.

21/11: Edurne: 4 113 ord, Tusenskönan: 2 355 ord.

Kommentarer:

Den 20/11 blev det den tredje nollan för min del på Edurne – en vintersaga. På det viset är det lika för lika på båda mina bokprojekt. De tre nollorna på Tusenskönan var nämligen 2/11,3/11 och 4/11. Annars har jag lyckats spränga nollan varje dag under hela november på Tusenskönan.

Nu ska det inte bli fler nollor på Edurne – en vintersaga. Nu försöker jag skriva ikapp på båda mina projekt. Men det kommer nog att dröja innan jag kommer att ha fler dagar som i dag med sammanlagt 6 468 ord…

Jag känner mig nämligen väldigt trött just nu. Det tar verkligen på krafterna att vara såhär överambitiös och skriva 50 000 ord på två projekt. Men jag får skylla mig själv. Vi får se om jag genomför det. För jag vill absolut inte fuska. Och jag vill inte köra helt slut på mig själv heller. Så i fortsättningen tar jag det varligt. Dock hoppas jag kunna genomföra det, i alla fall skriva 50 000 ord på mitt riktiga NaNoWriMo-projekt, dvs. Edurne – en vintersaga.

Det borde vara genomförbart, även om jag låg 7 024 ord back innan dagsskörden i dag. Nu ligger jag ”bara” 2 911 ord back. Det klarar jag! Men allt jag vill göra just nu är att vila, vila, vila…! *zzznark* Nu ska jag titta på teve för första gången den här veckan...

tisdag 20 november 2007

Mysfaktor kontra ordningsfaktor eller Sagan om Maximilians Pärm

Jag har inte haft så mycket fritid till förfogande i dag, varför det inte blir mycket skrivet, men jag har gjort en del av nytta i alla fall. Först och främst var jag en sväng på stan och köpte kollegieblock. Ni vet den där enklaste sorten, men – och det är jag noga med – det ska vara rutat papper!

Först var jag på Clas Ohlson och råkade köpa randigt. Katastrof!

Som det är med sådana där saker, vill man ogärna gå tillbaka precis när man varit där, och byta och krångla, speciellt när det bara gäller två kollegieblock. Så istället för att gå tillbaka och säga ”jag köpte fel; jag vill ha rutiga och köpte randiga”, så gick jag till Tiimari och kollade in blocken där.

Annars är anteckningsblock och anteckningsböcker av olika slag något slags passion (eller i alla fall högst trevligt när man ska inspireras till att skriva för hand), men den här gången var jag bara inne på enkla kollegieblock av A4-storlek. Man kunde köpa 6 st. för 50 kronor, och det var billigare än på Clas Ohlson (där ett block kostade sjutton kronor), så jag slog till.

Jag vet inte vad det är, men det är en ny fix liten idé jag fått, lusten att börja använda enkla rutade kollegieblock i A4-storlek. Jag vet inte vad det är, som sagt, men det känns roligt att ytterst ostrukturerat göra massa anteckningar av olika slag rörande mina bokprojekt och lite allt möjligt annat i sådana, med spontant kludder och anteckningar av allt möjligt slag.

Annars vill jag ha saker sorterat och i ordning, men när det gäller just det här är det (nästan) tvärtom (för när första blocket nu tagit slut har jag gått igenom alla anteckningar, slängt en del och kopierat över en del i snyggare ordning till nästa (mitt nyköpta) kollegieblock). Och det är hursomhelst trevligt att ha allting samlat i ett och samma block, och det är väl en av (ordnings-)anledningarna till att jag väljer att ha sådana här block. En annan anledning kan vara att jag använt mig av mindre (mest A5-) block och -böcker och tröttnat och vill ha lite variation.

På samma vis som det var skönt att ett tag alltid skriva för hand – hög mysfaktor(!) med levande ljus och hett te (och ibland rökelse) – och nu är skönt att återgå till att skriva direkt på dator… (Variation förnöjer (och parenteser roar)!)

Även om jag skriver ut och skriver ut, och slösar papper och bläck och pengar för att jag vill ha utskrivet allting nytt jag skriver samma dag som jag skrivit det. Det är lite som en säkerhetskopia också. Dessutom ser det snyggare ut med renskrivet, utskrivet, raka, tryckta bokstäver på vitt papper. Lite så.

Det var allt jag hade att säga för tillfället i ämnet kollegieblock. Nu ska jag återgå till att skriva om Maximilian ett tag. Bara en sak till angående Maximilian. Han bara ville att jag skulle säga det! Så då gör jag det.

Maximilian Z. L. har fått en alldeles egen pärm, bara för honom. Gissa om det blåser upp hans redan uppblåsta ego och bekräftar allt det där som han vill ha bekräftat: att han är speciell, viktig, hela världens centrum, underbart stilig och störst, bäst och vackrast – med andra ord bekräftar det alla hans behov och ger ny glöd till all den fåfänga han redan äger – och sade jag att det bevisar hur snygg han är? – pärmen är tyvärr inte passionerat röd (som han skulle ha velat) utan grön, men det är en mycket speciell, av Clas Ohlson nyinköpt pärm med snyggt mönster på så han är nöjd i alla fall (den fanns inte i butiken i fler färger än grön)… och det är ju ändå hans alldeles egna pärm. Medan resten av befolkningen i mina böcker får nöja sig med en enda pärm tillsammans namngiven ”Persongalleri”.



*harkel*

Ja, det var vad han ville att jag skulle säga. Han hade säkert uttryckt saken mycket bättre själv (han är ju ändå kung på ord), men mina ord fick duga… för den här gången.

måndag 19 november 2007

Krämig soppa eller risken som följer med att mörda en jordgubbe

Nu börjar det bli riktigt problematiskt. Hyun gör entré i Edurne – en vintersaga, och i och med det måste jag titta tillbaka på gamla projekt, dels gamla versionen av historien om Maximilian (de där 1000+ sidorna som slängdes), och dels MK (den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Jag måste titta efter riktigt noga för att se var Hyun befann sig i sin egen berättelse vid tidpunkten för Edurne – en vintersaga, och sedan är frågan, skulle han verkligen handla och göra så som han nu måste göra i Edurne – en vintersaga?

Om jag nu ska köra vidare på samma spår som det jag kom in på i går då jag plötsligt mördade en jordgubbe.

Morddockor är inblandade och det kan bli riktigt spännande, men ska jag verkligen blanda in Hyun? Då har han plötsligt en massa oväntat med sig i bagaget när han återigen gör entré i MK. Det enda jag vet är att han inte får förekomma i Tusenskönan, för det är först i MK som han träffar på Maximilian. Men jag drar åt trådarna rätt rejält om jag väljer att ha med Hyun i Edurne – en vintersaga. Alla tre böckerna blir än mer sammanvävda. Vilket i och för sig inte är en nackdel…

Fast det dumma är att jag känner redan nu, efter att Hyun bara varit med i mindre än en halv sida, att han vill ta mer plats om han nu ska vara med i Edurne – en vintersaga.

Jag har bara skrivit 674 ord i dag, mödosamt plågat fram dem, för jag inser att jag måste stanna upp och fundera.

Saken är egentligen denna: jag blir rädd. Jag blir rädd för den klara insikt som plötsligt drabbat mig. Om Hyun är med blandar han sig i rejält, som en joker i leken. En joker som ställer till det både för Edurne och för Elisud som är en person som började som en liten bifigur, men som nu blir mer indragen tack vare mordet, och ännu, ännu mer indragen tack vare Hyun.

För nu skriker Hyun att han vill ta plats, att han vill berätta en del av sin historia i allt det här. Så frågan är: ska jag låta Hyun berätta? Eller är det egentligen Elisud som vill berätta?

Någon av dem vill i alla fall ha ordet. Och raskt trycks Edurne åt sidan.

Vad är det här?

Berättelsen lever kanske inte sitt eget liv än, för den har blivit hämmad av min egen hämning, och min egen tillbakahållning.

Men när jag plötsligt låter en väletablerad karaktär som jag känner mycket väl (Hyun) bli biperson svämmar allting över och plötsligen har jag en rejäl och krämig soppa (istället för som tidigare vattnigt blask). Nu har jag någonting som rentav kan bli gott. Om jag sköter mina kort rätt.

Så min fråga är egentligen följande: hur gör jag nu?

Ett: jag stannar upp och tänker efter och skriver vidare efter massa eftertanke (och litar på att jag löser det hela på sikt på det sättet).

Eller två: jag fortsätter att skriva av bara sjutton utan att tänka alls (och litar på att försynen löser det hela, eller ödet eller vad det nu än är).

Hjälp mig, snälla!

söndag 18 november 2007

Hastigt och olustigt

Föregående blogginlägg tillsammans med Författarcoachens blogginlägg fick mig att trigga igång och börja skriva. Bättre sent än aldrig. Men tyvärr alltför sent på kvällen en söndag, med tanke på att jag måste gå och lägga mig för att orka upp i morgon bitti. Dock kom jag igång tillräckligt tidigt för att komma upp i minimidagskvot både på Tusenskönan och på Edurne – en vintersaga.

I Edurne – en vintersaga blev det fråga om mord, hastigt och olustigt, där Edurne själv blir alldeles för inblandad för sitt eget bästa och dessutom själv misstänkt för mordet ifråga.

Och i Tusenskönan är det inte fullt så dramatiskt, i alla fall inte just nu, men där haglar förolämpningar mellan herr Maximilian Z. Lejon, herr Linus D. Nikolaidis och herr Aemilius G. Eirenikos.

Så, dags för statistikrapporten…

Statistikrapport

18/11: Edurne: 1 748, Tusenskönan: 1 717

Vem vill ha en söt jordgubbe när det finns morddockor?

Skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik!

Trots peptalk från Neil Gaiman, trots uppmuntrande ord, trots järnhård vilja, trots allting! Bara som trots! Som trots funkar det inte alls att skriva! Allting trotsar mig! Eller är det jag som är trotsig?

Jag vill att det ska gå, men det går inte utan MÖDA och jag orkar inte med motståndet just nu! Så jag skriver inte alls på Edurne – en vintersaga… Hur kan jag göra det när Tusenskönan lockar så mycket mer? I Tusenskönan finns intriger, intressanta karaktärer, en huvudperson kan konsten att använda språket, där finns konflikter, där finns spänning, där är hela första kapitlet en kavalkad, ett lapptäcke av händelser som ger massor av möjligheter till fortsättning.

Men Edurne – en vintersaga, det är precis som det låter, en liten löjlig historia, en jordgubbe, någonting som är sött och gulligt och smakar gott men som tar slut väldigt fort, är alldeles för snällt och har för lite att komma med. Detta Morddockor och ölstugor till trots. Så hur gör man? Hur gör jag? Jag vill ha Det Ultimata Svaret. Det som jag tror att Neil Gaiman bestämt redan gett mig. Hela hans peptalk kan du läsa här.

Ett steg i taget, som han säger. Det är enda sättet. Och det är så FRUSTRERANDE! *slit i håret och hopp i taket*

Kanske beror det på att jag är så TRÖTT? Och jag inte riktigt gett mig själv tillräckligt med vila? Kan jag komma igen? Går det?

Här är två numerologisajttips till: här och här. Skriv in dina data och du får bra svar! Samma svar på båda sidorna, hm, har de kopierat varandra?

Här är en trevlig svensk sida för Livstal/LifePath Number.

Förresten har jag själv gett mig svaret många gånger: det är bara att dyka in och göra det. Inte känna efter eller tänka efter så jäkla mycket. Just do it. One step. Next Step. Next step. Next step.

Men jag gillar inte svaret. Där har vi kruxet. Jag vill ha magin: hokus pokus. Boken skriven. Usch, vad det vore tråkigt! För det är vägen som är målet.

Svamla? Jag? Öh?

Nej, nu vet jag vad jag gör. Jag slänger in ett moooooord! Det borde väl sätta fart på jordgubben?

I'ts Destiny, Master! It's Heart's Desire, Master!

Det var några år sedan sist, men när jag höll på att skriva på min ”Dejan-historia” fipplade jag en hel del med numerologi. Fast nu häromdagen när jag läste Linda G:s blogg blev jag inspirerad, och så sugen på att göra numerologiska beräkningar på mina karaktärer i Tusenskönan och Edurne – en vintersaga, så sugen att jag inte kunde låta bli eller stå emot. Så under fredagen och i går lördag ägnade jag mycket tid åt att surfa runt på nätet och leta numerologi-sidor och göra nämnda beräkningar.

Numerologin motsvaras av astrologin, som av många på precis samma vis är sett på som rappakalja utan något som helst värde. Men om man verkligen går in för att räkna ut det – astrologin såväl som numerologin – på rätt sätt och tolka alla aspekter, stämmer det förunderligt nog ofta mycket bra.

I numerologin utgår man först och främst från namnet på personen ifråga, och omvandlar alla bokstäver till siffror, varefter man lägger ihop dessa siffror på olika vis.

Hela namnet sammanräknat (förnamn, mellannamn, efternamn) bildar det som kallas Expression Number, Destiny Number eller helt enkelt Name Number. Sedan kan man lägga ihop vokalernas respektive konsonanternas siffror för sig, och få fram andra delar av personligheten på så vis. Dock, märk väl, man utgår från födelsenamnet – inte tilläggsnamn eller efternamn vid giftermål.

Förutom födelsenamnet utgår man också från födelsedatumet: år, månad och dag. Lägger man ihop alla siffror (i visst specifikt ordningsmönster) får man personens Livsväg eller LifePath, information om karriär och vad man vill satsa på här i livet.

Går man ännu djupare in i numerologins värld kan man bland annat addera och subtrahera delar av födelsedatumet för att få fram något som kallas ”Challenges”, utmaningar, där man har en utmaning under första halvan av livet och en annan utmaning under andra halvan av livet, plus en tredje utmaning som man har under hela sitt liv.

För att kunna göra numerologiska beräkningar på mina karaktärer i Tusenskönan och Edurne – en vintersaga måste jag hitta på andranamn och efternamn åt dem allihop, vilket inte är helt lätt, men jag gick på intuition… Tidigare har jag gjort astrologiska beräkningar på dem allihop, så födelsedata hade jag redan, men frågan var ju – skulle de numerologiska beräkningarna stämma överens med de astrologiska fakta jag redan hade om varje person?

Hör och häpna! Konstigt nog funkar det! Det stämmer! Fast jag bara med intuition och känsla gått och hittat på mer eller mindre slumpmässigt efternamn på nämnda personer. Knasigt men riktigt roligt! Ett par efternamn hade jag redan men långt ifrån alla.

Den enda personen som vållat mig problem är Maximilian. Först tyckte jag att jag hade någorlunda okej resultat med förnamnet och ett efternamn som är bestämt sedan länge, men sedan började jag fundera, och kom på ett andra förnamn, dvs. ett mellannamn på honom. Resultatet blev faktiskt nästintill perfekt, för precis som Maximilian har motsättningar enligt astrologin mellan sin sol (eldtecknet Lejonet) och sin måne (jordtecknet Jungfrun), har han problem med sitt Destiny Number som krockar totalt med hans LifePath Number, vilket är riktigt intressant att det finns samma motsättning där som i astrologin, och ändå är de skilda från varandra! Det visar på att det faktiskt ligger något ”rätt” under alltihop.

För även om jag gör som jag fortsättningsvis gjorde i min osäkerhet, dvs. lade till ännu ett mellannamn på Maximilian och ändrade språket på efternamnet, fick jag ändå fram något liknande.

Så jag har velat fram och tillbaka med ett eller två mellannamn, och två olika efternamn (samma namn fast på två språk). Irriterande i alltihop att det inte finns något ultimat rätt, att det bara är jag som måste känna efter och bestämma mig.

Hursomhelst är det spännande, och ett mycket roligt och stimulerande tidsfördriv.

Det blir lite hjärngympa, lite elementär matematik att ägna sig åt när man ska addera och subtrahera siffrorna, och lite analytiskt tänkande när man ska få ihop alla delsvar till att bilda en komplex individ.

Men om man inte gillar huvudräkning kan man förstås fuska, för det finns ”hjälpmaskiner” där ute i cybervärlden. Så jag tänker nu avsluta inlägget med några sajttips.

En svensk sida av det enklare slaget som kallar Destiny Number lite suspekt för ”Det nya systemet” är den här.

En sida som automatiskt räknar ut Destiny/Expression Number samt Soul Urge/Heart’s Desire (bara man skriver in sitt namn) och dessutom på svarssidan länkar vidare till uträkning av LifePath är den här.

Här är nämnda LifePath-sida som också länkas till i länken ovan.

En mycket bra, seriös, intressant sida som både har numerologi och astrologi är följande.

Det enda negativa med den sistnämnda sidan är att den inte behandlar Master Numbers (dubbelsiffriga 11, 22, 33 osv.) utan reducerar dessa till att bli ensiffriga, men det är en petitess i sammanhanget. Det finns i alla fall bra förklaringar på sidan varför skaparen av sidan valt att göra så.

För övrigt, apropå Master Numbers (tvåsiffriga ”dubbeltal” 11, 22, 33, 44 osv…), har min far en mycket bra bok som jag bläddrat och läst i många gånger som gör det hela mer komplext.

Som jag förklarade ovan reduceras alla tal till att i slutänden bli till en siffra mellan 1 och 9. Kruxet med detta blir förstås att det blir väldigt många människor som har siffran 1, 2 osv.

När man först räknar ut Destiny Number blir det tvåsiffrigt eller till och med tresiffrigt beroende på hur långt namn man har. Den nämnda boken använder det tvåsiffriga.

Om jag tar Ace som exempel så har han Destiny Number 8, men innan jag reducerar summan till åtta får jag om jag slår ihop alla siffror i hans namn summan 71.

7+1 blir 8 och det är på så vis man i slutänden får 8. Men nämnda bok går steget bakåt.

Med andra ord har Ace Destiny Number 71/8.

Det finns många varianter som tillsammans blir åtta. Men genom att göra som i den nämnda boken blir variationerna fler, och således får en person med Destiny Number 35/8 en annan personlighet än 71/8 eller 26/8. Dock inte helt annorlunda eftersom summan i slutet blir 8, men delvis annorlunda blir personligheten. Bra mer nyanserat.

Jag tror som sagt att det är den här boken. Den är synnerligen intressant och visar också på att numerologin är bra mer komplex än man först kan tro.

Till sist, två informativa sidor om numerologi, här (paranormal.se) och här (wikipedia).

lördag 17 november 2007

Welcome to the club

Jag skulle nog ha tagit en heldag ledigt i alla fall.

Det jag skrivit på Edurne – en vintersaga är massor av småfragment, bitar av dialoger, korta miljöbeskrivningar, ingenting som är sammanhängande…

Och det jag skrivit på Tusenskönan är tre korta versioner av ett och samma telefonsamtal. Jag tycktes inte få till det där heller. Dels var jag inte där, dels var jag stressad över att jag borde skriva på Edurne, dels var jag så trött…

Och sedan inser jag: detta ska vara ROLIGT. Jag ska skriva av glädje, i glädje, ha roligt. Det är poängen.

I dag fick jag pep talk-mailet för tredje veckan av NaNoWriMo. Det var skrivet av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman. Och det livade i alla fall upp! Och han påpekade mycket riktigt att det är halvvägs som man börjar tvivla på alltihop. Och det är där jag befinner mig, i båda mina projekt, mer eller mindre… Som han uttryckte det: "Welcome to the club".


Statistikrapport

17/11: Edurne: 1 384 , Tusenskönan: 1 022 ord.

Kan det bli annat än fel…?

Med inställningen jag hade i föregående blogginlägg, kan det bli annat än fel? Över huvud taget har jag varit jättetrött i dag, och skulle nog ha mått bra av en hel dag ledigt. Men jag har envist kört på och kört över mina egna kroppssignaler, som så många gånger förr…

Den här gången har jag dock ändå halvt om halvt lyssnat, och tagit det lugnt större delen av dagen. Sovit halva dagen också, hela förmiddagen, gick upp först halv tolv. Så.

Det är väl för tidigt att komma med dagens statistik redan, för jag tänkte köra en sista vända på Tusenskönan innan sovdags… Om jag orkar…

Lycka till, dumbom!

Jag ligger back. Ganska rejält. Både på Edurne – en vintersaga och Tusenskönan. Men mer back på NaNoWriMo-projektet, dvs. Edurne – en vintersaga.

Efter lite räknande har jag kommit fram till att jag ligger 3 477 ord back på Edurne. För att komma ikapp har jag delat upp den summan på två dagar (lördag och söndag), vilket tillsammans med dagskvoten ger mig 3405 ord att skriva i dag, lördag, och 3406 ord i morgon, söndag.

Om jag ska fortsätta att ”tävla” utom tävlan på Tusenskönan måste jag skriva massor på den boken också. Där ligger jag dock bara 1 487 ord back. Lite snabb räkning och man ser att jag måste skriva 3 154 ord i dag för att komma ikapp.

3405 + 3154 ord blir 6559 ord att skriva i dag. Och ”bara” 3406 ord i morgon.

Vad säger man…?

Lycka till, dumbom, och skyll dig själv för att du ”tävlar” med två böcker samtidigt!

fredag 16 november 2007

Blinka lilla stjärna där

Blinka lilla stjärna där… Jag önskar att stjärnan föll.

Se, en fallande stjärna! Då får jag önska mig något!

Jag önskar att Tusenskönan var mitt NaNoWriMo-projekt, för oj, vad jag har skrivit på den boken på sista tiden. Jag ligger verkligen back på antal ord på Edurne – en vintersaga vid det här laget. Den här dagen gjorde inte saken bättre. Lite smått desperat har jag nu precis innan tolvslaget skrivit i alla fall lite, pyttepyttelite på Edurne, bara för att få upp ordmätaren över nollstrecket. Och på samma desperata sätt bloggar jag innan tolvslaget…

Inget mer bubbel-trubbel, jag slutar här.

Statistikrapport

16/11: Edurne: 194 ord, Tusenskönan: 1099 ord.

torsdag 15 november 2007

1 2 3 SCHTUNK

Jag har just varit på inspirerande teater och sett den galnaste dramatisering jag någonsin sett av Shakespeares mörkaste tragedi Macbeth. Det blev en komedi, och vilken komedi! Jag skrattade så tårarna rann och det gjorde många med mig! Det är teatergruppen 1 2 3 Schtunk som sätter upp föreställning, och just nu har turnering med bland annat Macbeth. Jag rekommenderar den verkligen, så håll utkik om gruppen kommer med föreställningar i er hemstad!

Macbeth är som sagt egentligen en tragedi, men vad jag verkligen fastnade för – som författare, haha – var alla underbara repliker (som 1 2 3 Schtunk många gånger gjorde om, glömde eller moderniserade), och om igen insåg jag hur fantastisk Shakespeare var, och hans pjäser fortfarande är (jag har sett Shakespeare många gånger förut).

Maximilians krångliga formuleringar i all ära, herr Shakespeare visste verkligen hur man krånglade till repliker! Så härliga dialoger och monologer (jag ska inte använda ordet ”underbar” för det använde jag tre (!) hela gånger i mitt förra blogginlägg)! Han kunde verkligen konsten att leka med språket.

Så än en gång rekommenderar jag 1 2 3 Schtunk och deras föreställningar! De är långa, liksom Shakespeares pjäser alltid är långa, men tiden försvann i ett blink.

Med ens inser jag hur viktigt det är att kunna skratta åt saker och ting, även tragiska saker. Någonstans finns alltid allvaret när det händer tråkiga saker, men att liva upp med gott skratt funkar oftare än vad man tror…

Nu är det dags för mig att leta upp min bokreaversion av Shakespeare… Vänta, ska hämta den.

Sådär ja, tillbaka!

Nu har jag inspirerande läsning på engelska! Shakespeares original, yes!

Jag köpte den på bokrean för något år sedan för 99:- kr på Bokia:

The Illustrated Stratford Shakespeare – All 37 Plays, All 160 Sonnets and Poems – Over 450 Illustrations – 1024 Pages

Allt detta står informativt på framsidan. Sidorna är ”bibeltunna” och det finns som synes massor av inspirerande läsning att bita i! Någon liten stund borde jag få över mellan skrivande på Tusenskönan och Edurne – en vintersaga. Apropå det, dags att avsluta dagens andra blogginlägg med en statistikrapport… och glöm nu inte bort den käre herr Shakespeare.

(Måste bara ursäkta obalansen i statistikrapporten med att Shakespeares Macbeth kom emellan, och att pjäsen var längre än jag trodde – d’oh!)


Statistikrapport

15/11: Edurne: 124 ord, Tusenskönan: 6 043 ord.