Tack, Johanna Wistrand, för ditt tips! Du rådde mig att under fem minuter titta på mitt gamla bokprojekt – Tusenskönan i det här fallet – sätta en timer och inte sitta och bläddra och begrava mig i texterna längre än just fem minuter.
Jag brast ut i gapskratt när de fem minuterna gått, för tiden hade gått så fort, och jag var inte alls beredd – var det redan slut på de fem minuterna? De visade sig vara riktigt roliga; jag hann inte längre än till slutet av första kapitlet. Jag började med att bläddra i pärmen etiketterad ”Fakta & inspiration” men konstaterade snabbt att alla anteckningar var way out of date och helt irrelevanta för bokens nuvarande innehåll och utseende, gammal skåpmat som inget var att titta på. Så jag beslöt mig raskt för att titta i pärmen som är etiketterad efter titeln på boken. Och där fastnade jag som sagt i redan i slutet på första kapitlet… Hann aldrig fram till omkring-fakta-delen.
Vad som mer eller mindre genast slog mig var tonen i texten och hur uppenbart det blev för mig att Maximilian är väldigt mån om att vara sofistikerad – det finns något sofistikerat över honom, också ett slags högmod men av det charmerande slaget, och förstås det där omständliga och ordrika sättet att uttrycka sig på. Jag inser hur mycket jag tycker om det där projektet, kanske för mycket? Det är i alla fall en darling, helt klart. Givetvis ska man tycka om det man skriver, annars är det ju ingen mening att skriva det och annars blir det inte ”sant”, det man berättar. Det måste ju kännas äkta. Och det gör det.
För länge sedan började jag i helt fel ände med droger och alla möjliga slags komplikationer och utvecklingar och ämnen i boken, men mer och mer stramade jag åt innehållet och insåg att jag inte kunde berätta ”allt” och vara så yvig i mitt berättande. Strikt hållen, som man för en häst i tyglarna när man rider, så måste man hålla i texten, i berättelsen, i alla berättelsetrådar. För min del börjar jag med att vilja berätta allting, massor, och mer och mer inser jag att jag måste skala av och förenkla, precisera och verkligen fokusera på det som är Viktigt.
Så nu när jag sitter med ännu ett nytt projekt, med mitt NaNoWriMo-projekt 2008, inser jag att jag måste precisera vad jag vill berätta och verkligen begränsa mig i tid och rum. Begränsning är nog nyckelordet i kråksången om hur man skriver. I alla fall för mig. Krax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar