Stapplande kommer jag igång att skriva igen. Tusenskönan. Det var evigheter jag skrev på historien sist. Som ni kanske kommer ihåg skrev jag att första utkastet var klart. Det är en himla massa som måste göras för att manuset ska bli bra och läsbart. Största inlägget i manuset måste vara dialogen. Jag inser att jag är lite rädd för att skriva dialog.
Tusenskönan är skriven i första person, och Maxim är rätt pratig. Det blir mycket, långa formuleringar, och nästan ingen dialog, eller i alla fall alldeles för lite dialog. Jag måste skriva om hela historien från början, inser jag. Skriva om den. Plotten har jag klar för mig, men det mesta måste omformuleras. Och massor av dialog och gestaltning måste in.
Varför jobbar jag så mycket och så länge på ett och samma manus? Ibland har jag haft tankar på att släppa det, ge upp och gå vidare och skapa något nytt istället. Men jag är envis. Jag vill avsluta det jag påbörjat, även om det jag mest gör är harvar runt och skriver om och om igen. Dock... Anledningen till att jag håller fast vid Tusenskönan efter femtioelva olika versioner är att jag inser att historien har potential.
Historien som den ser ut just nu har mycket mer potential än det som jag började skriva på när jag startade den här bloggen. Det var något helt annat, en helt annan bok. Nu är Tusenskönan just Tusenskönan och den boken har som sagt god potential att bli något bra.
Det enda svåra är nu perspektivet. Jagform är inte helt populärt... Det är svårt att skriva i jagform, svårt att få det riktigt bra. Dessutom föredrar nog de flesta tredje person, alltså läsare föredrar tredje person... Själv föredrar jag att läsa böcker som är skrivna i tredje person framför första person. Hur är det med dig?
Det kluriga i kråksången är att det flyter på mycket bättre att skriva i första person och jag har vant mig vid att skriva om Maxim i första person. Det blir knasigt att skriva i tredje.
Jag är i valet och kvalet och vet inte hur jag ska göra. River mitt hår, samtidigt som jag skriver lite svajigt och ovant, alltför medveten om formuleringarna. Bara jag kunde släppa språket och koncentrera mig på att se allting framför mig, som det händer, istället och utgå från det. Slappna av och bara vara, bara skriva, bara vara Maxim...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar