fredag 7 augusti 2015

Öppnar låset med en nyfunnen nyckel


Det näst bästa nu efteråt, med skrivarkursen jag nyss gått, är nog gemenskapen som har blivit i vår facebookgrupp, möjligheten att läsa och kommentera på varandras texter, peppa varandra. Dela kärleken till orden och skrivandet. Hjälpas åt.

Det allra bästa är att jag låst upp en stor, tung port, med en nyckel jag inte visste att jag hade. Äntligen tror jag på mig själv på ett vis som jag inte gjorde innan. Äntligen är jag mogen att ta till mig alla fina ord jag fått från människor genom åren, ända sedan jag först började sätta ihop häftade böcker med text jag själv skrivit, vid åtta års ålder. Ända sedan dess har folk prisat mitt skrivande, mer ju äldre (och ju bättre) jag blivit men jag har ändå inte velat tro eller inse på riktigt, i hjärtat. Nu inser jag äntligen.

Nyckeln är en tung järnnyckel, passande i en port som denna. Porten till mitt författarskap. Jag har redan skrivit, kommer alltid att skriva, och vad är man då om inte författare?

Jag har ingen som helst svårighet att få ned ord på papperet, när jag envist bestämt mig, släppt på kraven och rädslorna, och bara ger mig hän, koncentrerar mig och låter orden flöda. Ser bilder i mängd, hela berättelser framför mig, inom mig. Ord, bilder, känslor, tankar. Det finns så mycket som vill ut. Varför har jag stängt det inne så länge?

På mindre än en månad har jag nu börjat på och avslutat två av de tre noveller jag hittills planerat ska vara med i skrivarkursens gemensamma antologi, som kommer att ges ut under hösten nästa år.

Äntligen har jag kommit igång med att renskriva på alla mina romanprojekt, och insett att det inte finns någon genväg kring det; jag skriver för hand för det är lättast (och skonsammast på alla de vis), och då blir det mycket att renskriva, men så får det vara. Det är bra att skriva rent och samtidigt ha möjligheten att göra en första korr. Tid tar det, men det är tid jag vill lägga ned. Tid jag måste ge mig själv.

För nu har jag kommit till den punkt att jag står på tröskeln och tänker "banne mig, nu är det dags". Eller lite mindre fint: "fan, nu får det räcka. Gör det för helvete! Sluta skjuta upp det du faktiskt kan och vill bara för att du är rädd och lat av dig!"

Jag kan slutföra vad jag påbörjat - se bara på novellerna. Och nu ska jag slutföra mina romanprojekt:

DK, en tjock bok som jag vet måste delas upp i tre delar (en trilogi), där jag skriver på alla tre delarna, huller om buller, fram och tillbaka. Lägger pusselbitar. Har början och slutet klart för mig, har skrivit början, har skrivit slutet, har skrivit mycket i mitten och vet hur varje del ska sluta.

TS/PL/ML, en trilogi som utspelas i samma värld som ovan, men i en annan tidsålder (före). Det är återigen en trilogi, där jag skrivit början, ungefär har för mig hur det ska sluta, men med några frågetecken (trådar som måste lösas upp). Och där jag vet både hur del ett förlöper och hur tvåan går och var den slutar. Mest oklart är delar av trean men mycket är klart där också.

DtD/Jade, en roman som vuxit och minskat, där första utkastet var skrivet och ratat och jag nu äntligen, efter oändligt grubbel och testläsare, insett att jag måste vända på steken. Börja på annat ställe och kanske inte sluta på det vis jag förut tänkte mig, utan kanske tidigare eller kanske senare eller på ett annat vis helt och hållet, men där jag vet att jag måste börja med att skriva mig fram till svaren. Sluta grubbla och göra, med andra ord.

KR, en ny novellsamling, som parallellt med en annan novellsamling, Verklighet, plus ännu en tänkt novellsamling, formas av mina noveller, halvskrivna, helskrivna, oredigerade, nypåhittade, i embryon. Småidéer som måste utvecklas och bli berättelser.

Sedan ska jag inte gå in på de vilande projekten (alltför många), eller de klara projekten (som kanske behöver ytterligare redigering), utan där stannar jag och koncentrerar mig på vad jag vill först och vad jag först har framför mig:

I korthet: DK, del 1-3, TS, PL, ML, Jade, KR.

Och jag måste nog jobba parallellt, för jag är sådan att jag jobbar huller om buller, lägger pussel, ser målningar, hela filmsekvenser, skeenden, händelser, delar. Och kommer på saker inte i kronologisk ordning utan i samband och i trådar, garnnystan, hoptrasslade.

Det är bara att acceptera att det är så jag jobbar. Även om jag helst skulle vilja skriva en bok i taget och kronologiskt. Jag tappar så lätt motivationen, när självförtroendet sviktar, och då är det bra att kunna hoppa emellan. Jobba på en novell, tillbaka till DK, jobba på novellen igen, tillbaka till Jade.

På det viset arbeta sig framåt, ändå mer eller mindre strukturerat.

För nu har jag ett skrivschema som är realistiskt utifrån hur jag brödjobbar just nu och utifrån vilken fritid jag har just nu, och sedan är det bara att jobba efter det. Målmedvetet, disciplinerat, organiserat.

Och ha roligt på vägen. Glädjen i skrivandet har jag redan. Nu också tilltron i form av en nyckel och en öppnad port.

Nästa steg för mig över tröskeln.


1 kommentar:

  1. Anonym10:52 em

    Intressant inlägg och fina passande bilder. Kul att följa din blogg. Gillar det du skriver. Intressant och tankeväckande :-)

    SvaraRadera